Vågar man...?

Det har hänt mycket sen jag senast skrev. Ska försöka vara så restriktiv jag kan med orden, med tanke på vilka som kan hitta hit till bloggen... 
 
Och ja, det har ju inte skrivits så mycket vilket kanske var väntat efter det som hände. Även om det gått framåt och till viss del uppåt så har det varit en förjävlig tid. Vi har i alla fall haft möjlighet att begrava grabbarna, så de vilar nu på sin favoritplats i trädgården. Förutom att begrava dem så har jag även gjort något jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag har förevigat grabbarna genom att tatuera in deras tassavtryck i nacken.
Hade någon sagt till mig för ett år sedan att jag skulle ha en tatuering i framtiden hade jag nog fått lite ångest. Tänk om man ångrar sig?! Tänk om det blir - gud förbjude - FULT?! Om inte nu så i framtiden?! Och visst var det lite nervigt innan jag la mig där under nålen, men mest var det väl vad alla andra skulle säga som snurrade i huvudet. Hörde ju nån på radio säga att det var "cheesy" att tatuera in sitt djurs tassavtryck och andra som undrat hur många tassar man då kommer ha på kroppen när man är gammal och haft ett x antal djur. Men vad fan, det var därför jag satte dem på ryggen - så jag inte kan gå och glo på dem hela tiden. Så nu får jag gå och vrida mig framför speglar istället, hehe.
Och vad gäller tatueringen så är det ju LITE skev bild man har av hur den proceduren går till från tv. Där ska man berätta sitt livs historia inkluderat tanken kring tatueringen innan och medan tatueraren gaddar, men nä...
"Då ska vi se, du skulle tatuera in...Bamse?"
*ser dunderhonungsburken & Lille Skutt framför mig och ser nog lite livrädd ut*
"Eller nej, Billy var det ju! Och Wille!" 
*drar en lättnadens suck*
"Då fixar jag det" ... Och på en dryg timme var vi klara. 
 
Som jag skrev på FB så var det ingenting i jämförelse med gallstenen, där en hämndlysten liten tomte satt inuti magen och stack sin morakniv lite varstans och när som helst. Vi får väl se om jag gör något mer i framtiden. Kanske ett avtryck från Leia? Ja just det, jag har ju blivit med katt också! (Alltså, alla som följer mig på FB vet ju detta - och ni som inte gör det; mamma, pappa... morbror? Vem mer kan ha hittat hit men inte dit? Ja, ni vet nog om det allihop som känner mig) Det var när jag höll på att flytta in som grannen berättade att de skulle flytta in till stan och inte visste om de kunde ta med sin katt. Hon hade ju förövrigt suttit på min trappa (katten alltså, inte grannen...) när jag var och tittade på lägenheten, vilket vissa menade var ett tecken på att jag skulle tacka ja. Och det får man väl säga att det var? För innan jag hann tänka så hade jag sagt "Säg till om det inte funkar!" till grannen. Det ena ledde till det andra och helt plötsligt hade jag utökat familjen med en riktig prinsessa. Hade nån sagt DET för ett år sedan hade jag nog också undrat hur FAN det skulle gå till på ren svenska.
 
För det jag inte förstår. Är varför man gratulerar någon som är gravid, men så fort man yttrar att man vill ha djur så blir reaktionen "Oooh, tänk dig för! Är du verkligen säker?" Och jag har själv intalat mig att jag inte har tid, pengar och resurser för det. Men så blev jag lite förbannad på mig själv. Jag VILL ha djur i mitt liv, och i min familj framförallt. Och om jag verkligen VILL det så ser jag till att det fungerar. Livet har blivit roligare sen jag fick in det här tok-fian i hemmet, helt klart.
Återigen; ni som är i kontakt med mig via FB har sett många av hennes upptåg sen hon kom in hit. Man kan väl säga att hon övertagit grabbarnas roll i att vara ständigt fotoobjekt. 
 
I övrigt då, så är det sista passet gruppträning för i år på gymet imorgon. Sen får jag ledigt tills vi drar igång i januari igen. Så det blir enbart jobb på en arbetsplats & plugg framöver. Och självklart quiz varje onsdag för att försvara ledningen med bästa laget, hehe.
 
Hoppas det inte ska dröja för länge till nästa gång.
 
Ha det fint allihop. Och kom ihåg; ta ingen skit! Kram på er <3
 
Allmänt | | Kommentera |
Upp