Annafia

Jag har precis suttit och raderat vissa av de bloggar jag följer på bloglovin som ett led i mitt "leva lite lugnare liv"-omställning. För jag kom på mig själv med att mest sitta och störa mig på vissa inlägg, och framförallt hur man kunde bli bemött om man skrev en kommentar med en fråga eller motiverad åsikt. Det är så OTROLIGT lätt att misstolka det som skrivs och ta det som att människor är dryga, otrevliga, bitchiga etc. Men framförallt att bemöta allt man ser som kritik med det universella svaret att man "bara är avundsjuk". Andra kan också stå upp för en med den motiveringen; "Bry dig inte om dem, de är bara avundsjuka".

 

Det känns som ett sätt för den som får kritik att höja sig själv, att kunna se ner på kritikern och säga att den enbart säger sin åsikt för att den vill vara som du. Framförallt inom djurvärlden är det ju denna prestige, man kan aldrig erkänna att man har fel utan om någon ger kritik så är det rena påhoppen. Vi vill stanna i vår trygghetszon och göra som vi alltid har gjort, inte ta in mer kunskap och inse att vi kan testa nya metoder utan det är detsamma som att erkänna att det vi gjorde innan var fel.

 

Jag kan erkänna att jag innan jag läste på universitetet tyckte Cesar Milan var riktigt vettig. Och i början av utbildningen blev jag provocerad då lärare och klasskamrater ifrågasatte hans metoder. Och det tog nästan tre år innan jag kunde känna mig trygg i min uppfattning (vissa saker han säger är vettigt, andra är väldigt förlegade fakta och metoder), och motivera den för andra. Och jag vet att det tar tid att ändra sin åsikt, så därför tänker jag inte lägga energi på att försöka utbilda människor via internet längre eller bli provocerad av att de t.ex. lägger upp bilder eller klipp på djur med stereotypa beteenden och tycker det är sött.

Även i verkliga livet tänker jag att de människor som använder sig av argumentet i rubriken inte har något annat att säga. Varför måste vi hela tiden misstro människor, och tänka att de har en baktanke i allt de gör och säger? Vad det måste ta energi att analysera och tolka allt precis HELA tiden?! Varför kan vi inte bara vara ärliga och lyssna på det människor faktiskt säger? (Jisus vad jag låter bitter helt plötsligt. Skyller på sömnbristen folks!) Jag läste någon gång för länge sedan en bok som handlade om just svartsjuka, och när man läste den kunde man tolka det som att nästan allt man gjorde berodde på det. Kan det inte bara någon gång vara så att jag faktiskt säger det jag tycker, utan någon baktanke? Och är det så att jag inte har något snällt att säga, så säger jag ingenting alls - som Stampe sa till Bambi.