Jag är en... sån där... ja, ni vet...
Igår satt jag med hörlurarna i öronen extra länge på morgonen och lyssnade på Morgonpasset i P3. Anledningen var att de skulle ha en gäst som kallas "Sveriges svar på Cesar Milan", och jag hade fått i uppgift att kommentera detta åt föreningen för alla oss som är universitetsutbildade inom djurs beteende. Jag knapprade ner vad hon skrev och efter ett par vändor bland de andra medlemmarna la jag upp en text på Facebook-sidan. Imorse gick ögonen lite smått i kors över den respons vi hade fått. Och alldeles nyss hade över 250 stycken klickat "Gilla" och inlägget hade delats över 150 gånger med texter som "SÅ bra skrivet!".
Trots alla dessa uppmuntrande ord så är jag så typisk att jag hänger upp mig på de två kommentarer jag sett som ifrågasätter inlägget. En av dem frågade om akademiker verkligen ska säga åt praktiker hur de ska utföra sitt arbete. En annan undrade varför vi vill förgöra de som bara gör sitt jobb.
Jag hade redan innan detta tänkt skriva ett inlägg om hur det är att arbeta inom djurbranschen med en högre utbildning i bagaget, då det är flera gånger som jag och alla andra som läst samma utbildning blivit omnämnda på sociala medier. I diskussioner kan det till exempel stå "såna där som bara åkt runt och sett massor av saker och inte gjort någonting" eller "EoD-människor" i negativ benämning. Å ena sidan så förundras jag över hur människor kan döma andra utifrån vilken utbildning de har, när de själva inte läst den? Har de lagt alla sina sparpengar på att leva snålt i tre år för att slippa ta studielån, studerat heltid hela året och dessutom tagit extra- och sommarjobb vilket inneburit sysselsättning i princip året runt? Det är lite som att bli spottad i ansiktet när någon påstår att man inte skulle kunna någonting när man har lagt ner så mycket tid och energi på att lära sig allt man kan om det man brinner för. Bara för att vi läst samma utbildning betyder det inte att vi är stöpta i samma form. En utbildning säger ingenting om vad jag gjorde innan, under tiden eller efter den. Vi har alla tagit med oss så otroligt olika erfarenheter och kunskaper från de tre åren, just för att det är en otroligt bred utbildning jag läst. Jag kan sitta och diskutera med klasskamrater och nämna något som de besvarar med ett "Ja JUST det, det hade jag totalt glömt bort!" eller ett "Shit att du kommer ihåg det där, jag minns ingenting..." medan jag kan känna detsamma om något annat de pratar om. Och nej, vi bussades inte "bara" runt till bondgårdar, stallar, djurförsöksanläggingar, naturbruksgymnasier, djurparker, slakterier, hunddagis, katthem, djursjukhus, cirkusar och gud vet allt vad vi fick se under de tre åren. Vi satt även i klassrummet och hade hederliga lektioner. Vi gick också dissekera alltifrån daggmaskar till hönor och klickerträna varandra och våra hundar, lära oss hur man tar hand om en fågel som brutit en vinge, lära oss hur man ger sprutor till djur och så vidare och så vidare... Vi fick lyssna till människor både från Sverige och andra länder som hade lång erfarenhet från branschen OCH som hade högsta utbildningen du kan ha.
Även i lärarbranschen har jag upplevt normen av att det är okej att prata om vissa som mindre vetande. Antingen för att man är yngre (jag har suttit i en lärosal på universitetet när en lärare sa; "Ja vet ni, förra terminen hade jag med en som var TJUGOFEM! Det var lite speciellt ska jag säga..." - och där satt jag och såg uppenbarligen äldre ut, och hade då läst drygt ett år. Tänka sig att jag började ARBETA som lärare när jag var 23 - hur gick det till?). Vad är det som säger att jag är en sämre lärare för att jag inte kom ut ur mammas mage några år tidigare? Hur vet andra vad jag har upplevt, läst och tänkt på under mina levda år? Varför tar vi för givet att yngre människor är okunniga, eller kan mindre? Och varför ska det påpekas för dem? "Du som är så UNG..." har jag hört konstant i de fyra år jag arbetat som lärare. Samma sak med att man är obehörig. Det går ju INTE för sig att arbeta som lärare utan utbildning. Eller så tackar du för att jag arbetar för er och gör mitt bästa, trots att jag inte är utbildad eller har erfarenhet, för annars hade ni uppenbarligen stått helt utan? Dessa fördomar är så otroligt onödiga.
Jag har också hört vuxna människor säga till gymnasieungdomar att de inte vet vad riktiga problem är. "Vänta ni bara tills ni blir 25... ojojoj... DÅ ni!" Och jag har hört den med. När jag satt och var stressad över gymnasiet så hade jag inte riktiga problem, för ute i arbetslivet är det värre. Jag vet inte hur det ska hjälpa ungdomarna? Gråt inte nu för det blir värre. Då kan jag ju aldrig må dåligt, för tänk om det någon gång i framtiden kommer vara värre än det är nu - oavsett hur gammal jag är?
Jag tänker då på en text jag läste om att "Barn skriker som om de varit med om det värsta i deras liv just för att det är det värsta de upplevt i sitt liv." Hur ska man veta om något kan vara värre om man inte upplevt det ännu? Hur ska ungdomarna få respekt för oss vuxna om vi bagatellisserar deras problem? Vi vinner mer på att sätta oss och säga "Jag vet hur det känns" och trösta och peppa. NU är det en tröst för mig att jag inte borde gråtit över allt jag grät för på gymnasiet, men då visste jag inte vad jag skulle vara med om i framtiden.
Jäklar vilket brett ämne det här blev. Men nu är alla tankar ute ur systemet för nu i alla fall :) Trevlig helg på er från bitter-Fia!