Bara en dröm
Jag sitter på en äng av något slag. Ingenstans där jag varit förut eller ens känner igen mig. Jag ser er lite längre fram och känner hur värmen sprider sig i hela kroppen, precis som jag minns det. Jag ser också hur ni båda två blir spända och börjar vifta på svansarna så mycket att kropparna har svårt att sitta still. Istället för att börja gråta och bli rädd att ni ska försvinna ropar jag på er, precis som jag brukade. "Kom då grabbar!" I ögonblicket då jag omfamnar er känner jag också all glädje och kärlek från er, hur glada ni är över att få träffas igen. Allt är så verkligt; ljuden, känslan av att få klappa och hålla om er och dofterna. Det är till och med så att jag i mitt tillstånd lyckas tänka "Men hur kan jag känna allt det här? Jag ligger ju i min säng och sover?" Utan att jag märkt det sitter pappa bredvid, och han säger lugnt; "Njut nu av den här tiden du får med dem, du vet att det bara är en liten stund ni kan träffas" och jag blir inte ledsen. På något märkligt sätt blir jag lugn, och glad över att få känna såhär igen. Efter att ha suttit och pratat med er en stund säger pappa att det är dags för mig att vakna, så jag måste säga hej då. Inte ens nu blir jag ledsen, och inte ni heller. Jag kramar om er och tackar för att jag fick träffa er igen. Även om det var i drömmarnas värld.
Vad fint! Blev ju nästan lite tårögd här :)