Grabbarna
Det har inte skrivits här på ett tag, av diverse anledningar. Saker att skriva om finns det definitivt, men tiden, orken och motivationen har lyst med sin frånvaro. Nu måste jag dock få låta fingrarna flyta lite över tangenterna igen.
Igår kom nämligen den dag jag de senaste 10 åren sagt skulle bli den värsta dagen i mitt liv. Och det var lika hemskt att vakna idag, i ett ekande tomt hus utan våra grabbar. Jag skrev ett inlägg på FB igår och förklarade orsaken och våra tankar kring det hela, så det besparar jag bloggen. Det jag vill skriva om är istället känslorna och minnena.
Direkt när jag slog upp ögonen började tårarna rinna igen, då jag insåg att de inte kommer ligga där bredvid bäddsoffan som jag bäddat ut för att de lättare skulle kunna lägga sig bredvid om de ville de här sista nätterna. Ingen svans som slår mot madrassen, ingen nos som kommer och sniffar en i ansiktet och ger en god morgon-pussar. Jag kommer snart gå ut på en långpromenad, och kunna gå i min egen takt. Inte behöva stanna och invänta någon som sniffar eller ger mig ett frågande ögonkast i väntan på svaret; "Ja vi väntar, gå in du" (herregud vilka kloka hundar vi hade...) Kanske kommer jag trots allt stanna nere vid sjön, fast utan några grabbar som busar med varandra eller simmar efter pinnar i vattnet. När jag lagar mat har jag ingen som ligger och väntar på att serveras "tapas" som vi skämtsamt kallade det. Och när jag väl tappar något på golvet kommer jag få plocka upp det själv. När jag sitter i soffan kommer ingen vilja ligga i hålrummet mellan mina knän och soffryggen, samtidigt som han vilar huvudet på mina lår. (Däremot kommer Curry ibland vilja ligga på min mage tack och lov). Ingen som kommer vilja hoppa upp med frambenen och "hänga" över knät när jag och pappa sitter och spelar kort. Jag kommer inte ha någon som går och pustar, stönar och stånkar framåt eftermiddagen med menande blickar på mig, som blir glasklara då man frågar "Vill ni ha käk?". Jag kommer inte mötas av två galopperande labradorer som kommer springande mot min bil när jag kör in på gårdsplanen nästa gång. Ingen som hoppar upp i mitt knä när jag fortfarande sitter i bilen och visar mig vilka fina ben/kottar/barkbitar som finns i trädgården. Jag kommer inte ha några roliga bilder att lägga upp från vår promenad. Eller från när de legat och vilat på gräsmattan. Om jag stannar ute vid hästhagarna behöver jag inte ropa på Billy, som var rädd för hästar sedan han fått en elstöt då han gått för nära staketet en gång för många år sedan. Jag kommer inte kunna säga att jag ska åka hem till grabbarna mer, för nu åker jag hem till mamma, pappa & katterna.
Jag hör fortfarande hur hundluckan slår igen. Hur det knarrar ute i deras korgar. Hur klorna slår mot golvet när de kommer lunkande. Hur Billy ger ifrån sig ett skall som mer låter som ett "boff" än "voff" om han ser något utanför fönstret. Dunsen när han hoppar ner från lådan där han ligger för att hålla koll på vad som händer utanför. Jag hör hur Wille knorrar då han sträcker på sig och sedan slår med svansen mot golvet ett par gånger som för att säga "Det DÄR var skönt!". Jag kommer fortfarande på mig med att undra "Men var är grabbarna?" då vi är på väg ut på promenad. Eller tänka tanken att ropa på dem när jag ätit halva min bulle och inte vill ha mer. Jag tror nog mamma kommer vrida sig bort från luren nästa gång jag ringer och säger att jag tänkt komma hem till helgen, för att säga; "Grabbar, Ann-Sofie kommer i helgen!". Jag kommer börja gråta över småsaker. Som reporna på min bil efter att de hoppat upp i bagageutrymmet eller satt upp framtassarna mot framdörren när jag inte öppnat tillräckligt fort. Att gå förbi grisöronen i affären - åh vad jag hoppas och önskar att det finns oändligt med grisöron där grabbarna är nu, så att Billy kan springa runt med dem i munnen och kasta upp dem i luften som han brukade göra. Deras korgar står kvar, matskålarna som vi satt upp på väggen för att de lättare ska kunna äta, kopplen, reflexvästarna och reflexhalsbanden hänger kvar. Skålarna med hundkex och fiskben på som jag köpte när de var små är fortfarande fyllda med Frolic. Trädgården ser fortfarande ut som en kyrkogård med alla märgben. Innanför luckan ligger mattan med texten "Please wipe your paws".
Jag hör fortfarande hur hundluckan slår igen. Hur det knarrar ute i deras korgar. Hur klorna slår mot golvet när de kommer lunkande. Hur Billy ger ifrån sig ett skall som mer låter som ett "boff" än "voff" om han ser något utanför fönstret. Dunsen när han hoppar ner från lådan där han ligger för att hålla koll på vad som händer utanför. Jag hör hur Wille knorrar då han sträcker på sig och sedan slår med svansen mot golvet ett par gånger som för att säga "Det DÄR var skönt!". Jag kommer fortfarande på mig med att undra "Men var är grabbarna?" då vi är på väg ut på promenad. Eller tänka tanken att ropa på dem när jag ätit halva min bulle och inte vill ha mer. Jag tror nog mamma kommer vrida sig bort från luren nästa gång jag ringer och säger att jag tänkt komma hem till helgen, för att säga; "Grabbar, Ann-Sofie kommer i helgen!". Jag kommer börja gråta över småsaker. Som reporna på min bil efter att de hoppat upp i bagageutrymmet eller satt upp framtassarna mot framdörren när jag inte öppnat tillräckligt fort. Att gå förbi grisöronen i affären - åh vad jag hoppas och önskar att det finns oändligt med grisöron där grabbarna är nu, så att Billy kan springa runt med dem i munnen och kasta upp dem i luften som han brukade göra. Deras korgar står kvar, matskålarna som vi satt upp på väggen för att de lättare ska kunna äta, kopplen, reflexvästarna och reflexhalsbanden hänger kvar. Skålarna med hundkex och fiskben på som jag köpte när de var små är fortfarande fyllda med Frolic. Trädgården ser fortfarande ut som en kyrkogård med alla märgben. Innanför luckan ligger mattan med texten "Please wipe your paws".
Och här sitter jag, med tårar som inte kan sluta rinna ner för mina kinder. På något märkligt sätt är det värt det. Att vi för drygt 10 år sedan åkte och träffade den där flocken med 10 valpar. Tittade på "Jazz" som satt under en stol likt Ferdinand medan de andra sprang runt och busade. "Joy" var den som busade mest, i färd med att döda en sopborste. Vi struntade i alla varningar om att inte köpa två stycken från samma kull, och fick bevisat att vi valt rätt. Alla promenader till Pjältån, runt gamla fabriksområdet (som var fyllt med smaskiga snäckor att tugga på - mumma för en glupsk liten valp), för att lämna av eller möta upp husse då han promenerade med stavar till jobbet, runt på alla stigar här där de fick spendera större delen av sitt liv. Alla simturer i sjön, alla promenader på isen, alla snöbollskrig och sökanden efter vad det nu var som lät där under snötäcket. Att få ett helt fotbollslag att stanna upp då pappa ropade "Grabbar! Stanna!" då de ville ansluta och springa efter dem. Att alla i bekantskapskretsen och hela bostadsområdet vet vilka "grabbarna" är. Världens finaste hundar. Världens bästa familjemedlemmar. Våra fina, älskade grabbar.
