Vuxna människor!!
Sitter här i soffan framför Idolfinalen och borde egentligen skriva på en skoluppgift som skulle lämnats in i tisdags (gud vad skönt att man KAN lämna in senare utan risk för lägre betyg på universitetet...) men dels sprang tiden iväg och dels ramlade jag över detta klipp i ett av Elaine Eksvärds inlägg från dagen.
Jag har länge velat skriva av mig om den här vuxenvärlden som man längtade efter som liten. För fy fan vad jag blir besviken, förbannad, less och trött på den emellanåt. Eller snarare för att den verkar vara en utopi.
Framförallt som tonåring längtade man ju efter att få bli vuxen och vara omgiven av människor som var just vuxna. Inte ha en vardag och omgivning fylld med intriger, omogna beteenden och vilsna själar. En trygghet helt enkelt, där allt fungerade för att människor tar sitt ansvar. Man kan slappna av för människor är ärliga och öppna och dömer inte.
Men nu när jag är 26 år känner jag mig nästan lite bitter. För skitsnacket finns kvar. Lögnerna finns kvar. Misstron, avundsjukan, bortförklaringarna - sådant man trodde människor kunde växa ifrån. På alla arbetsplatser har jag stött på det och blir lika matt varje gång. Varför ska det vara så svårt att bete sig som vuxna människor?
Framförallt är det detta fenomen jag blir mer än bitter på. Jag blir förbannad då människor uttalar sig kränkande till andra.
Jag har länge velat skriva av mig om den här vuxenvärlden som man längtade efter som liten. För fy fan vad jag blir besviken, förbannad, less och trött på den emellanåt. Eller snarare för att den verkar vara en utopi.
Framförallt som tonåring längtade man ju efter att få bli vuxen och vara omgiven av människor som var just vuxna. Inte ha en vardag och omgivning fylld med intriger, omogna beteenden och vilsna själar. En trygghet helt enkelt, där allt fungerade för att människor tar sitt ansvar. Man kan slappna av för människor är ärliga och öppna och dömer inte.
Men nu när jag är 26 år känner jag mig nästan lite bitter. För skitsnacket finns kvar. Lögnerna finns kvar. Misstron, avundsjukan, bortförklaringarna - sådant man trodde människor kunde växa ifrån. På alla arbetsplatser har jag stött på det och blir lika matt varje gång. Varför ska det vara så svårt att bete sig som vuxna människor?
Framförallt är det detta fenomen jag blir mer än bitter på. Jag blir förbannad då människor uttalar sig kränkande till andra.
Jag önskar att vi kunde bli bemötta för de personer vi är, utan att behöva bry oss om vad människor tänker om hur vi ser ut. För som hon säger i klippet; Tror någon på allvar att en människa tar åt sig och ser det som ny information om du kallar denne för överviktig? Som att jag skulle titta ner på min kropp, dra efter andan och säga; "Men HERREGUD! TACK för att du sa något, detta måste jag göra något åt!" ... Den där LILLA detaljen om att den du precis sagt det till kanske vägde tresiffrigt som femtonåring och hela livet fått höra kommentarer om hens vikt. Det är inget människor som uttalar sig om andras vikt tänker på. Vad vill man ha för effekt med det man säger, egentligen?
Att det inte finns en spärr mellan huvud och mun som säger åt oss att vänta. Speciellt människor som är i maktposition över andra. Människor som är äldre, som borde ha mer erfarenhet och som själva varit utsatta för kränkningar som ändå säger saker som inte är okej till de som står lägre. Och om spärren inte är på, och något dumt kommer ut ur munnen. Varför är det då så jobbigt att erkänna att det vi gjorde var dumt? Och framförallt att be om ursäkt?
Vi snackar om dagens ungdom, men vilka är det dagens ungdom lär sig av? Vad är vuxna människor för förebilder för unga egentligen?
Att det inte finns en spärr mellan huvud och mun som säger åt oss att vänta. Speciellt människor som är i maktposition över andra. Människor som är äldre, som borde ha mer erfarenhet och som själva varit utsatta för kränkningar som ändå säger saker som inte är okej till de som står lägre. Och om spärren inte är på, och något dumt kommer ut ur munnen. Varför är det då så jobbigt att erkänna att det vi gjorde var dumt? Och framförallt att be om ursäkt?
Vi snackar om dagens ungdom, men vilka är det dagens ungdom lär sig av? Vad är vuxna människor för förebilder för unga egentligen?