Jag duger inte
Jag tänker inte ens påpeka att det var längesen jag skrev för det är väl rätt obvious. Mitt liv ser helt enkelt inte ut som det gjorde när jag började skriva av mig på jobbet som telefonist för... *räknar* 9 år sen och under åren som universitetsstudent. Jag har funderat på att skriva att jag inte kommer blogga nåt mer, på grund av mitt yrke som gymnasielärare där jag inte vill vara för privat med elever, funderat på om man ska försöka satsa på att använda bloggen som nån slags marknadsföring för sin kunskap men äh. Jag skriver väl när jag får tid och lust helt enkelt. Sen kan det dröja ett par månader mellan varven helt enkelt.
För att koppla till rubriken så är det något jag tänkt på på sistone. Inte att jag inte duger, utan att det oftast är det uttryck som vi matas med när någon vill peppa oss. "Varför kan vi inte acceptera att vi duger som vi är?" eller "You are (good) enough". För mig är det ordet inte positivt. Skulle någon fråga mig hur maten smakade och jag skulle säga "Den dög" eller prova en klänning, titta mig i spegeln och säga "Den duger" så låter det som att det egentligen inte är bra. Acceptabelt, men inget jag egentligen är nöjd med. Så varför ska vi säga så till oss själva? "Jag duger, precis som jag är"? Varför inte sträcka på oss, se alla våra bra sidor och egenskaper och säga till oss själva att vi faktiskt är bra? Vad är det som är så farligt med att vara nöjd med sitt utseende, sin insats eller sin situation? Oavsett hur vi faktiskt har det? När jag lyssnade på ett par podcast's häromdagen tog PT-Fia upp att väldigt många verkar rädda för att vara nöjda med sin situation. Även om du tagit jobb som kassabiträde är det andra som tar för givet att det egentligen inte är det du vill göra. Jag tror inte heller att vi blir bättre av att klanka ner på oss själva, utan förändringen kommer när vi vill oss själva väl och behandlar oss själva på ett snällt sätt. När vi tänker snälla tankar, gör saker som vi mår bra av och lägger tid och energi på oss själva. Då kommer förändringen automatiskt.
Det är något nedklankande i ordet "duger" som gör att jag, även om jag faktiskt är nöjd med mig själv säger att det kan bli bättre, att det egentligen inte är bra men att jag får acceptera det. Självklart kan man sträva efter att vara sitt bästa jag, men varför inte bara acceptera och inte lägga någon värdering i den situation du har nu. Bli mer mindful helt enkelt. Jag tror inte man blir nöjd med att saker duger. Jag tror man blir nöjd när man accepterar att de är vad de är, och vill man förändra dem finns det alltid möjlighet att göra det. Och vad är det som bestämmer att något är dåligt eller bra? Varför måste man vara perfekt för att vara bra? De du kan uppleva har allt det du vill ha kan må väldigt dåligt och inte ha möjlighet att uppskatta sin situation. Precis som att man kan ha flow ibland då allt verkar gå ens väg kan man också utsättas för alla prövningar samtidigt. Blir det annorlunda för att jag mår dåligt över det, eller kan jag bara acceptera att läget är som det är och ändå vara tacksam för det jag har?
När jag stannar upp och ser på mitt liv inser jag att jag har väldigt mycket av det jag velat ha och drömt om. Jag bor i hus med en underbar sambo som jag får dela vardagen med, somna och vakna upp bredvid. Jag har en egen, mysig katt och arbetar med precis de saker jag velat arbeta med sedan jag först slogs av tanken att arbeta som gymnasielärare eller gruppträningsinstruktör. Om jag vill så kan jag korsa vägen och vara ute i elljusspåret på mindre än 5 minuter. Jag bor inte så fruktansvärt långt från mina föräldrar så jag kan hälsa på dem eller få besök av dem på helgerna. Till sommaren kommer jag få arbeta med att vara i kontakt med djur på en arbetsplats där jag vet att jag blir uppskattad och sedd för mina kunskaper och erfarenheter. Jag har många fina vänner i min närhet som jag vet att jag bara har ett telefonsamtal bort. Idag tänker jag fokusera på det och inte bara vara nöjd med min situation. Jag tänker vara jävligt glad över den.